Elevbesök och pass-helvetet...

Habert-Head boy of Mount Masaba- at his Primary school with the Head master and the deputy.

 Hej!
Jag är ledsen att jag inte har bloggat på så länge men det har varit fullt upp med att försöka skaffa pass och visum åt de två lärarna som ska komma till Sverige. Jag har varit helt slut...

Men jag vill börja med att berätta om hur jag förra tisdagen

Mangos!

 (dagen efter att Jean hade åkt vidare mot nya djärva mål) blev hembjuden till Habert, Head boy på Mount Masaba! Vi tog en Boda (moppe) långt ut på landsbygden till hans hemby. När vi kom dit började vi med att åka till hans gamla låg- och mellanstadieskola. Där pratade vi med rektorn och viserektorn och blev visade runt överallt. Vi var också och hälsade på flera klasser och pratade med dem. Mycket trevligt!

Därefter åkte vi hem till Habert. Hans mamma  och syskon gick med oss runt och visade deras land. Det var jättestort!

Habert bland majsen.

 Fast det är ganska vanligt att man har mycket land där man kan odla sin egen mat. När pappan sedan dör så ärver barnen marken. Den delas då mellan pojkarna, som får varsin bit, och flickorna, som får dela på en bit... Det positiva är dock att det är inte mycket folk som svälter här även om de inte har några reda pengar. De kan alltid odla det mesta av vad de behöver och behöver därför inte gå hungriga.

Efter att vi hade inspekterat ägorna så visade Habert runt mig i byn och vi hälsade på en massa trevliga människor. Innan vi åkte tillbaka till Mbale så fikade vi med hans familj. En mycket trevlig dag!

Jordnötter!

Efter den dagen har jag ägnat så gott som all tid till att hjälpa Martin och Mathias med deras passansökningar. Jösses vad det är omständigt att skaffa pass i det här landet!
Hela torsdagen och halva fredagen tillbringade jag med att gå från kontor till kontor med Martin och hans dokument för att få dem stämplade och underskrivna!! Man kan alltså inte bara skaffa fram dokumenten och sedan bara gå till ett ställe, nej, man måste gå runt till ALLA ställen!! Och fast det bara gäller en underskrift så gör de allt de kan för att förhala det hela, varför har jag ingen aning om!!

Hyddor

 En mycket vanlig fras som vi fick höra va "Go, and come back later." Därför var jag med för att skynda på de hela lite. Jag fick titta dem stint i ögonen och säga "Nej, vi väntar här". Då blev det lite jobbigt när en Muzungo - och dessutom en kvinna! Vågade trotsa dem! Så på fredag eftermiddag hade vi alla dokumenten påskrivna och stämplade.

Lördag förmiddag tillbringade vi med att fylla i visumansökningar... Vi satt i 5 timmar...
På eftermiddagen satt jag dock på Mount Masaba och pratade med elever, det var kul! Jag intervjuade och filmade också några elever på Helenas begäran så att det kan användas  som hörförståelseövningar i undervisningen. Ingen kan i alla fall säga att jag inte jobbar när jag är här nere!!

Haberts hem. Hans mamma och syskon.

På söndagen hade jag en välbehövlig vilodag på resorten!!

På måndagen åkte jag och Martin till Kampala. För det är ju inte nog med att man ska ha alla papper och dokument påskrivna från hemstaden, passet ska ju även tryckas och det görs i Kampala, huvudstaden. Anledningen till att inte Mathias följde med var att han hade startat sin passansökan tidigare än Martin så han skulle bara signera och hämta ut passet, därför skulle jag och Martin åka i förväg till Kampala.
På tisdag morgon kl 8 var vi på immigrationsmyndigheten. Där träffade vi Hadj Kamwada, en vän till Asha (min kompis i Mbale), som har jobbat där i många år. Han skulle hjälpa oss. Mycket riktigt, Martin fick börja med att åka iväg och betala passavgiften som är på 80000 ugandiska shilling (ca 250 kr) därefter började processen. Herr Kamwada frågade sedan om vi ville ha passet lite fortare (underförstått inom de närmaste månaderna!!!!!). Ja tack sa vi! Ok sa han då får ni betala mig 100 000 Ush! Jaha... Korrumption alltså. Vad gör man?! Jo vi betalade... Tänk vad mycket pengar de tjänstemännen tjänar!!
Problemet är bara hur jag ska kunna förklara detta för Internationella Programkontoret (det är den organisationen som står för utbytet mellan skolorna) när jag redovisar utgifterna... Mutor - 100 000 Ush... Ja ja, det är bara att ta seden dit man kommer. Vi skulle ju i alla fall få passet på två dagar!
Dessutom fick vi höra att Mathias hade blivit kallad för att skriva under och hämta ut sitt pass så även han anlände till Kampala sent på tisdagen. Efter immigratinsmyndigheterna åkte jag och Martin till den norska ambassaden. Det är nämligen den norska ambassaden som sköter alla visumansökningar till de skandinaviska länderna. Där kollade vi så att vi hade alla papper i ordning för att kunna ansöka om visum så snart passen blev klara. Därefter var det bara att vänta tills på torsdagen för att hämta ut passen.
På onsdagen hade vi en jättetrevlig dag i Kampala som jag ska berätta om i nästa blogginlägg. Vi träffade även Jean som var i Kampala, mer om det nästa gång.
På torsdagen var det så dags att hämta passen. Jag och Martin var där vid 9 och blev tillsagda att vänta... Och vi väntade.... Problemet var att den norska ambassaden bara hade öppet för visumansökningar mellan nio och elva måndag till torsdag, vi behövde alltså passen snabbt för att hinna till ambassaden. Mathias hade fortfarande inte kommit. Han hade spenderat natten lite utanför Kampala för att hälsa på sin mamma. När vi ringde honom fick vi reda på att han satt fast i trafiken, det hade varit en bilolycka precis framför deras bil...
Kl 10.50 fick i alla fall Martin sitt pass! Oj vad lycklig han var! Men vi insåg ju att vi inte skulle hinna till ambassaden i tid och Mathias hade ju inte kommit ännu... Jag ringde i alla fall till ambassaden för att se om det fanns någon möjlighet att lämna in ansökningarna på fredagen och till min stora glädje fanns där en trevlig tjej som kunde tänka sig att hjälpa oss på fredagen - utan mutor!!
Nu återstod bara Mathias pass... När han väl kom till immigrationsmyndigheten sa de att han pass var borta och att han skulle komma tillbaka dagen efter!! Helt otroligt! Efter en del ringande fram och tillbaka (jag och Martin hade gått för att äta lunch) fick jag nog och sa att jag kommer dit och styr upp det hela. Sagt och gjort! Vi gick dit och jag pratade med en mycket arrogant kvinna som sa att passet var borta... Men ring till de som trycker passen då, sa jag, och fråga om de har skickat iväg det. Om de har gjort det så måste det ju finnas på immigrationsmyndigheten eller så har det försvunnit där emellan. Hur svårt kan det va??!
Efter mycket muttrande gjorde hon det och hör och häpna! Passet fanns på immigrationsmyndigheten! Det stod bara fel nummer på det... Om jag inte hade tryckt på så hade de nog aldrig hittat det passet och Mathias hade fått börja om från början. Kl 15.00 kunde även Mathias gå därifrån med sitt pass!
Efter det åkte vi till banken för att betala visumavgiften på 210 000 Ush/pers. Och sedan till försäkringsbolaget. De måste även vara försäkrade för att få ansöka om visum. 180 000 Ush/pers kostade det. När vi väl var färdiga där var klockan nästan sex och jag var så slut att jag knappt kunde stå upp längre... Fy f------n vilken dag!!! Bara att åka till hotellet och lägga sig...
Fredagen gick sedan utan bekymmer. Vi åkte till ambassaden och lämnade in visumansökningarna utan problem. Nu är det bara att vänta. Det kommer att ta mellan 15-30 dagar innan det är färdigt så jag vågar inte boka några flygbiljetter innan jag vet säkert att de får visum.
Efter lunch tog vi en buss tillbaka till Mbale så nu är jag "hemma" igen.
Nu ska jag gå till Nkoma för att kolla på idrottsaktiviteter!